Den sanna sagan om Skuggan. Del 2

När jag satt mig som passagerare i min egen bil och pappa kört några hundra meter kom frågan jag väntat på. Han undrade vad det var med mig, säkert smått orolig över att jag blivit skickad till sjukhuset. Jag hade inget annat val än att berätta sanningen fastän jag egentligen inte ville berätta så tidigt för någon att jag var gravid. Jag ville vänta till att de första tolv kritiska veckorna var över, 90% av alla missfall äger rum under de veckorna. Men jag sa som det var, förstod att jag skulle behöva mina föräldrars stöd om det nu var ett utomkvedshavandeskap och jag skulle förlora mitt "barn". Jag har aldrig sett min pappa mer förvånad. För ett ögonblick trodde jag att han skulle köra i diket eftersom han var tvungen att titta på mig efter att jag berättat hur det låg till. Pappa bad mig att ringa till min mamma för att berätta att han inte skulle vara hemma när hon kom hem. Hennes bil skulle pappa eventuellt ha fixat något med men nu var han ju inte längre tillgänglig. Denna dag hade min mamma och lillebror varit med min syster och hämtat hennes hundvalp hos uppfödaren. Vi visste inte hur långt de hade hunnit på vägen till Halmstad men när mamma svarade i sin mobil berättade hon att de redan var hemma hos min syster. Jag berättade att jag varit på vårdcentralen eftersom jag blivit sämre på förmiddagen och förklarade att läkaren konstaterat att jag var gravid och att smärtorna i magen kunde bero på ett utomkvedshavandeskap och att jag var på väg till sjukhuset i Halmstad för att träffa en specialistläkare. Jag önskar att jag fått se mammas min när hon hörde att hennes äldsta dotter väntade barn. Nu hörde jag henne istället skratta till lite gällt, som om hon inte trodde sina öron. Eftersom hon befann sig i Halmstad lovade hon att möta mig vid sjukhuset och det kändes så skönt att veta att mamma skulle vara med mig.

Det var en nervös väntan innan jag fick träffa en läkare. Han gjorde en ultraljudsundersökning som visade att en liten skugga, några millimeter stor, nu växte perfekt placerad i min livmoder. Min graviditet var väldigt ny, han uppskattade att jag var i vecka 3-4 ungefär och han kunde förstås inte ge mig några garantier på att jag inte skulle få missfall men det var inte p.g.a min graviditet som jag hade ont. Han tyckte att jag skulle åka hem, ta det lugnt och avvakta. Om inte smärtorna gav med sig så skulle jag höra av mig.
Betydligt lugnare lämnade jag sjukhuset tillsammans med min mamma. Jag var gravid! I min mage växte Skuggan, mitt och min älskades kärleksbarn. Jag ringde förstås direkt till min sambo och berättade att Skuggan mådde bra. Själv mådde jag inte direkt bättre, jag var fortfarande febrig och öm i magen men trots det svävade jag:o)

För att göra en lång historia kort så fick jag efter två besök på akutmottagningen veckan efter en diagnos på mina svåra magsmärtor ställd av en kirurg. Jag hade drabbats av mitt livs första urinvägsinfektion! Jag tycker i efterhand att läkaren på vårdcentralen borde kunnat komma fram till samma slutsats men jag tror att han hängde upp sig på att jag var gravid. Jag fick äta penicillin och blev efter ett tag bra men smärtorna höll i sig flera dagar trots penicillinet.

Nu vet ni hur det gick till när jag fick reda på att jag väntade barn och Hugo fick sitt arbetsnamn "Skuggan". Hur sagan om Skuggan sedan fortsatte kan ni läsa om i denna blogg!