Sällan jag levt med så blandade känslor i mitt hjärta som jag gör just nu. Väldigt glad och stolt över att min store lille Hugo älskar att vara på dagis och "glömmer" mig så fort vi kommit innanför dörren och sedan inte vill gå därifrån. Samtidigt gråter jag inombords när jag behöver tvinga med mig honom hem och med nästintill all min kraft får brotta ner honom i vagnen och spänna fast honom.
Hugo är uppenbart förskolemogen- inskolningen går superbra och hans fröken S tror att Hugo redan nästa vecka kommer kunna följa sitt ordinarie schema, iaf efter att på måndag ha fått sova middag på dagis för första gången. I dag lämnade jag Hugo ensam på dagis utan att själv dröja kvar i faggorna, som jag gjort de tidigare dagarna i veckan. Klockan 9 var vi där och kl 12 hämtade jag, maken och Elliot honom. Första dagen som Hugo åt lunch med de andra barnen, i morgon blir det samma upplägg. Det kändes märkligt att lämna Hugo i morse, att "bara" ha Elliot att ta hand om en vanlig förmiddag. Vi passade på att handla lite i lugn och ro:o)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar