Igår kväll var det ett år sedan makens lillebror D krockade med en älg på väg hem efter en fotbollsträning. Jag minns med stor ångest dagarna då han låg på sjukhus och den svidande känslan jag hade i magen då gör sig påmind igen.
Hösten 2005 blev en mardröm. Hugo kom och räddade vintern.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tänker på er och skickar många kramar.
Skicka en kommentar