På byrån i min och makens sovrum har en del papper och broschyrer som jag fick när jag var gravid blivit liggade. Idag bestämde jag mig för att plocka undan dem, länge sedan jag var i ett välsignat tillstånd nu. När jag samlat ihop papperna föll en liten papperslapp till golvet, på lappen var det nerklottrat några namn och mobiltelefonnummer och när jag läste ett av namnen förstod jag när lappen kommit i vår ägo. Namnet på lappen tillhör en av de brandmän, K, som var först på plats när min svåger D i höstas kört av vägen efter att först ha kolliderat med en älg. Namnet på lappen var inte bara brandman, han var också en god vän till D och när vi träffade K efter olyckan berättade han att han först inte hade känt igen D när han hjälpte honom där i mörkret i septemberkvällen. Det tog en stund innan han förstod att det var någon han kände. Det måste vara en räddningsarbetares värsta mardröm, att hitta en anhörig eller vän på en olycksplats och inse att det inte är en enkel skada som personen i fråga ådragit sig, utan snarare tvärtom. Efter sin insats på olycksplatsen kunde K åka hem till sin sambo och deras lille bebiskille, jag är övertygad om att han kramade dem extra hårt den natten.
D kom aldrig mer hem och den tanken gör ont. Han blev 32 år gammal.
Jag minns kramen jag fick av K i sjukhusets kafé när vi skildes åt en eftermiddag i september. D levde fortfarande och vi ville alla tro att han skulle fortsätta göra det. K:s famn kändes trygg och stark, han var brandman och allt skulle ordna sig. Samtidigt anade jag att han behövde en kram lika mycket som jag, några våningar upp på sjukhuset vårdades hans vän på intensiven i respirator. I min mage sparkade Skuggan och livet gick vidare.
Ska kasta papperslappen nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar